... men vi fortsatte gå.
vi låg på stranden med utsträckta armar och såg på stjärnorna.
du sa du älskade blandningen av bruset och sanden som ibland svepte över oss.
jag blundade, jag njöt.
jag sträckte på fingrarna och grävde dem djupt ner i sanden.
du satte dig upp.
som om du hört något över havet.
du sa
"jag känner vad vinden för med sig"
jag undrade vad du menade men lämnade läpparna orörliga.
du sträckte ut armarna i luften
som om du försökte fånga vinden.
jag satt upp. följde dina rörelser med blicken.
kände att jag hade saknat dina kryptiska meningar.
ditt mystiska sätt att vara.
jag njöt.
jag lät vinden skölja över mig och drog långsamt in havets doft.
vi satt tysta.
vi lyssnade.
jag kom på mig själv med att känna mig till freds.
till freds med livet. till freds med naturen.
vi ställde oss upp. började gå.
gå mot havet.
jag kände vattnet mot tårna, men vi fortsatte gå.
kände vattnet mot knäna, men vi fortsatte gå.
kände att det sved till i mitt sår när vattnet nådde hjärtat.
kände att saltet renade. läkte.
kände vattnet mot mina läppar, men vi fortsatte gå.
kände vattnet mot ögonlocken,
men vi forstatte gå...
du sa du älskade blandningen av bruset och sanden som ibland svepte över oss.
jag blundade, jag njöt.
jag sträckte på fingrarna och grävde dem djupt ner i sanden.
du satte dig upp.
som om du hört något över havet.
du sa
"jag känner vad vinden för med sig"
jag undrade vad du menade men lämnade läpparna orörliga.
du sträckte ut armarna i luften
som om du försökte fånga vinden.
jag satt upp. följde dina rörelser med blicken.
kände att jag hade saknat dina kryptiska meningar.
ditt mystiska sätt att vara.
jag njöt.
jag lät vinden skölja över mig och drog långsamt in havets doft.
vi satt tysta.
vi lyssnade.
jag kom på mig själv med att känna mig till freds.
till freds med livet. till freds med naturen.
vi ställde oss upp. började gå.
gå mot havet.
jag kände vattnet mot tårna, men vi fortsatte gå.
kände vattnet mot knäna, men vi fortsatte gå.
kände att det sved till i mitt sår när vattnet nådde hjärtat.
kände att saltet renade. läkte.
kände vattnet mot mina läppar, men vi fortsatte gå.
kände vattnet mot ögonlocken,
men vi forstatte gå...
> sommarlovet, vart tog du vägen?
då var det dags. dags för kvällar som inte sträcker sig längre än till klockan 23.00. eller de borde i alla fall inte göra det.
jag tänkte skriva ett inlägg som fför en gång skull folk kan förstå och inte bara är en massa kryptiskt text som bara jag förstår (oftast), och faktiskt förklara mig.
jag sitter hemma en torsdags kväll och har precis druckit upp mitt dagliga intag av te. i morgon är det dags att gå upp klockan 05.15 för att vara i skolan klockan 08.00. jag dööör. jag önskar så innerligt att jag hade ett till sommarlov till förfogande. några till lediga månader som man spenderar bort genom att läsa, spela, sjunga, skriva, fika. så härligt slappt. men neeej, världen envisas med att tvinga mig att gå också det sista året på gymnasiet. visst min klass är jätte bra, skolan är fantastisk, men bara känslan av att befinna sig på en plats man är tvungen att vara på är stressande och pressat. man måste vara så.... glad. jag var verkligen inte glad idag. sorry alla som upptäckte det men jag hade mycket att tänka på. mycket att ta itu med. (jag var nog ganska trött också). får hoppas att jag kan skratta och stoja i morgon. för det är det man gör på c4. jag är så glad över min skola, jag har äntligen hittat en skola där jag platsar. man lär sig så otroligt mycket samtidigt som har såå kul.
oj vad mitt blogginlägg ändrade åsikt nu. i början ville jag inte för allt i världen ha ett år kvar, nu känner jag att jag hellre vill gå kvar, vara säker, istället för att lämna något som varit alla ens dagar och helt plötsligt vara hlt sårbar för världens under, förhoppningar, besvikelser.
nej nu får det vara nog för idag. så att dem få besökarna jag faktiskt har inte ska tråkas ut och lämna mig dem också. kanske lägga mig i sängen och läsa något kapitel i stardust, eler väktarens förbannelse. sen blir det uppenbarelseboken som gäller. (jag är minsann rädd för den boken)
jag tänkte skriva ett inlägg som fför en gång skull folk kan förstå och inte bara är en massa kryptiskt text som bara jag förstår (oftast), och faktiskt förklara mig.
jag sitter hemma en torsdags kväll och har precis druckit upp mitt dagliga intag av te. i morgon är det dags att gå upp klockan 05.15 för att vara i skolan klockan 08.00. jag dööör. jag önskar så innerligt att jag hade ett till sommarlov till förfogande. några till lediga månader som man spenderar bort genom att läsa, spela, sjunga, skriva, fika. så härligt slappt. men neeej, världen envisas med att tvinga mig att gå också det sista året på gymnasiet. visst min klass är jätte bra, skolan är fantastisk, men bara känslan av att befinna sig på en plats man är tvungen att vara på är stressande och pressat. man måste vara så.... glad. jag var verkligen inte glad idag. sorry alla som upptäckte det men jag hade mycket att tänka på. mycket att ta itu med. (jag var nog ganska trött också). får hoppas att jag kan skratta och stoja i morgon. för det är det man gör på c4. jag är så glad över min skola, jag har äntligen hittat en skola där jag platsar. man lär sig så otroligt mycket samtidigt som har såå kul.
oj vad mitt blogginlägg ändrade åsikt nu. i början ville jag inte för allt i världen ha ett år kvar, nu känner jag att jag hellre vill gå kvar, vara säker, istället för att lämna något som varit alla ens dagar och helt plötsligt vara hlt sårbar för världens under, förhoppningar, besvikelser.
nej nu får det vara nog för idag. så att dem få besökarna jag faktiskt har inte ska tråkas ut och lämna mig dem också. kanske lägga mig i sängen och läsa något kapitel i stardust, eler väktarens förbannelse. sen blir det uppenbarelseboken som gäller. (jag är minsann rädd för den boken)
> ett sätt att be.
ett sätt att be.
ett sätt att vara.ett sätt att be.
ett sätt för dig att förstå vad jag verkligen vill.
hur ska man be för att du ska lyssna.
jag vet att du hör, men lyssnar du?
lyssna på det jag säger
lyssna på det jag saknar.
du gör vad du vill
du skiter i andra
du förstår men vägrar att agera
du vet vad jag behöver
jag vet att du vet
jag vet att du hör mina klagande böner.
men om jag ber i sonens namn?
om jag ber i Jesu Kristi namn?
då borde du lyssna.
eller?
