ÄLska ditt monster

tandläkarskräck är nog det värsta som finns. Det finns inte mycket i världen som slår min skräck mot tandläkarbesök. Men jag har mina anledningar.
Jag hade ingen aning om varför jag skulle åka dit men jag och mamma åkte plikttroget in till Kristianstad för att få lite koll på läget. När jag kom dit fick jag sitta på en stol i en 20 minuter innan tandläkaren kom. Jag var helt beredd på att det skulle vara den där specialisten som jag hela tiden får åka till ,eftersom jag och min framtand inte var ämnade för varandra, men det var det inte.  Sen ledde han in mig och mamma i ett helt nytt rum, inte det jag brukade va i. Allt var annorlunda, så skrämmande. Jag satt mig tandläkarstolen och dom tog lite kort och kollade lite allmänt. När jag hade suttit där ett tag sa han att vi var där för att dom skulle planera min operation. Snacka om att skräcken nu var uppe under ögonen och snart skulle den komma ut i tårar. Han sa att operation tand skulle äga rum redan i början av år 2009. Mitt hjärta bultade och jag kämpade för att hålla tårarna tillbaka. Dom pratade med mamma ett tag och jag var helt oförmägen att prata, det ända svaret jag gav var en liten nick eller så skakade jag lite på huvudet. Sen, sen kom det värsta. Mamma frågade om jag skulle få narkos under ingreppet. Jag var helt säker på att jag skulle få det eftersom jag envsade mig till det förra operationen, men läkaren sa bara:
-Nej, nej, det behövs inte.
Då brast det, tårarna forsade ut och jag kunde inte stoppa dom. Jag grät, mamma grät för att jag grät. Mamma försökte förklara för dom att jag hade fått det på förra ingreppet och hur svårt jag har det med allt som har med tänder att göra. Det gjorde hon bra, men hon tog inte långt ifrån upp allt. Dom tittade på mamma och blve helt plösligt sådär äckligt övertrevliga som ni vet att läkare blir. Det var inte vad jag behövde, tårarna rann bara mer. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Mina händer knöt sig om varandra så att knogarna blev helt vita. Men till slut sa dom att omjag verkligen inte skulle klara av tabletter, lugnande eller lustgas så skulle jag få bli nedsövd. Händerna lossnade lite. Jag har redan testat lustgas, det hjälpte inte ett skit. Det var ju ingenting som ämdrades, jag blev minsann inte lugnare, jag blev snarare mer stressad för att det inte funkade. 
Efter ett tag fick jag äntlgen gå därifrån till mitt vanilga liv. Tänk att ett misstag i femman kan orsaka problem i så många år.