ÄLska ditt monster

jag har faktiskt inte skrivit en enda rad om min folkhögskola. detta fantastiska plus i mitt liv.

så här gick det till:

Under de senaste åren har det skämtats en del i min familj om att någon skulle börja på glimåkra folkhlgskola (där jag bor), för att detta på något sätt skulle vara ett bakslag. Eftersom man inte rör sig utåt. bortåt.
jag har under den senaste fem-sex åren i mitt liv. inte alls gillat min hemort. den har varit långt ifrån allt. skola, vänner, församling. Men det senaste året har jag förstått dess tjusning. jag har gått runt på stigar jag aldrig sett förut. upptäckt platser jag aldrig besökt. hittat min favorit gravsten.
   Så jagfick för mig att söka gospellinjen på Glimåkra Folkhögskola. "Varför?" frågade många. "Varför vill du stanna kvar och inte föra ditt liv framåt?". men jag ser det inte då det sättet. Jag ser inte att man måste flytta för att fortsätta sin resa. Jag tror att jag har kommit helt rätt. Har kommit till precis det ställe som det var meningen att jag skulle komma.
För det känns bra. det gör det verkligen.

glimåkra är inte en håla längre.
inte för mig.
glimåkra är mitt hem.



Bilderna som jag tagot från vår kräftskiv och volleyboll turnerning kommer med nästa inlägg. hoppas vi!

där gick vi.
mörkret och jag.
axel mot axel men ändå så långt borta.

ibland gladdes jag åt den.
ibland kämpade jag emot den.
ibland hatade jag den.
ibland längtade jag efter den.
minns ni monstret?

det kändes så bra.
att bara ge efter..
men nog ska man kämpa.
du ska kämpa
jag ska kämpa
vi ska kämpa.

den är min bittra fiende.

men som jesus sade.
"älska dina fiender"

det är lite galet alltså.
hur livet kan te sig.

hur man kan ha varit på noll.
till helt plötsligt vara på 98.

för helt perfekt är en illusion.

ni vet den där konstiga känslan man har i huvudet ibland.
nej det är inte bara att man har ont.
det är så mycket mer.
det känns som om det onda tränger in hjärnan och gör allting luddigt
varje gång man lämna den trygga soffan för att ta ett glas vatten.
jag vet att det finns många därute som tror dem vet vad det handlar om.
men jag är helt säker på att många av er bara tror.
det är inte bara huvudvärk som vem som helst kan få.
detta är för oss speiellt utvalda, förbannade, människor.

det kan vara att det helt plötsligt börjar glittra för ögonen.
eller att man tycker sig se ett starkt sken.
att någonting ter sig annorlunda i blicken.

det är så det börjar.
detta är symptomen.

här hjälper inga piller.
ingen medicin.
det är bara att vänta
och vänta
och vänta.

medans man tärs inifrån av tråkighet
eftersom man varken kan läsa eller se film
eller anstränga ögon eller huvud överhuvudtaget.

men visst struntar jag i det.

för alla er som fortfarande inte vet vad det är jag pratar om
så kallas det migrän!




(för övrigt har jag en vän som aldrig haft ont i huvudet - någonsin - ever. byte? JA TACK!)

något av det roligaste jag vet är att titta på sina egna gamla bilder och läsa sina gamla texter eller spela sina gamla låtar. det finns så mycket att hämta.
så mycket känsla ingraverade i varje litet ord. varje liten detalj.
visst kan jag vara mindre nöjd med vissa alster. vissa delar.
men vissa tar fortfarande tag i mig.
dem som är så fyllda med mina dåvarande känslor.
dem får mig att gå tillbaka till den tiden.
river upp såren för några sekunder.
men läks snabbt igen.
eller får smilbanden att rycka.
när jag tänker tillbaka på lyckliga tider.


minnen.

där stod jag.
i mitten av klungan.
som jag gjort så många gånger.
helt själv.
jag gungade i takt till den malankoliskt rytmiska melodin.
hela kroppen rörde sig.
det gick inte att stoppa.

ögonen slutna.
händerna uppsträckta.

jag kände svetten i nacken.
kände hur den lilla luften som var kvar i lokalen fyllde mina lungor.

melodin.
texten.
känslan.

allt stämde så bra.
allt passade in i mitt deprimerande men lyckliga liv.
om ni förstår?






någonsin varit på en sådan konsert?
care to tell?

det är något speciellt med denna mer och utvecklande värld som kallas bloggvärlden.
jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. men att på ett så enkelt sätt få dela med sig av känslor, erfarenheter och tankar, och samtidigt få inspiration till kreativitet från andra är något magiskt.
det är många som skriver om det sorgliga i deras liv, och det är minst lika många som skriver om hur överlyckliga de är och alla kan på något sätt föra vidare glädje och tårar, tröst och skratt.
jag kan med glädje informera om att jag nu, från att ha varit långt ner i botten i många år, nog har fått över armbågarna ur djupet.
jag hänger kvar där, trött, men stadigt. huvudet är över kanten och jag kan återigen känna vinden blåsa i håret och känna doften av nyklippt gräs. det tar sig.
i en konversation med en vän sade jag ungefär såhär:

"att låta sorgligt är inget positivt. inget negativt heller. det är livet. vissa har det jobbigare än andra. vissa är känsligare än andra. vissa är våldsammare än andra. alla är olika.
och det är inget negativt.
jag tillhör själv kategorin känsligare än andra. och det gör vissa saker jobbigare för mig än vad det skulle gjort för andra.
jag har länge tänkt det som en negativ egenskap, men jag börjar fatta meningen med den. det kan vara en börda - men samtidigt en gåva. de två går ofta hand i hand."

och oj vad jag menade allt jag sade. jag vet att jag ska skatta mig lycklig för hur mitt har varit. jag har inte behövt svälta. jag har inte varit med om traumatiska upplevelser. jag har en familj som älskar mig. jag har underbara vänner.
men det är just det som på något sätt gjorde mitt liv jobbigt ett tag där. det hände ingenting. det rann ur händerna på mig.
jag blev överkänslig för småsaker eftersom jag inte hade något att ta ut det på.
missförstå mig inte. det har hänt en del saker som många i min närhet tycker jag har rätt till att tycka är jobbiga. och vilka har inte det hänt?
men om jag inte skulle varit så förbaskat känslig kanske dessa skulle tas med större ro. och inte förfölja mig i all evighet.
när jag tänker efter är det just dessa händelser som format mig. gjort mig till mig. pernilla till pernilla.

min födelsedagspresent av emma! blev såå glad. tack sötis!





du och jag emma. du och jag!

Jag och anna tog en sväng till skånes djurpark. lite sjukt att det kostar 200 kronor att komma in. man får i för sig komma in gratis sedan resten av året, men hur många ggr om året tror dem man åker dit? vi bestämde oss i alla fall för att åka dit någon mer gång för att i alla fall göra det värt pengarna lite mer. men ne trevlig dag fick vi. och många fina kort kunde man ta.







litte avundsjuk blev man allt när man såg denna vargungen jäsa med huvudet i solen.



jag önskar att jag var en björn. bara kolla!?




anna. du är alltid så rolig att vara med. jag kan berätta så mycket i mitt liv soma bara är helt sjukt enligt mig och du kan få dem att låta som helt normala. en otrolig egenskap..



over and out