ÄLska ditt monster

jag mår bättre. mycket bättre än jag gjorde i förrgår. då mådde jag verkligen inte bra. stressen som började vid tårna för ett antal månader nådde då sin topp. jag låt och kved och beklagade mig över allt. inte bara läxor och stress. utan också pressen jag har från mig själv. undetryckta känslor som jag inte har haft tid att ta itu med kom fram.
ni vet sådana känslor. alla har dem. och nu uttalar jag dem. som en del av min reningsritual. (okej alla tankar kansk einte alla har, men många)
Jag tyckte att jag alltid såg fruktansvärt hemsk ut, har alltid velat ha en orginell men söt/fin stil, men aldrig riktigt klarat av det. jag är en medelmåtta på allt jag gör, jag vill va bäst på en sak, är jag inte.  Jag har rpessat mig själv så otroligt hårt (alla kanske inte tror mig och det är okej), pressat mig till gränsen. Det enda jag känner att jag verkligen är bra på är att undertrycka mina känslor och inte visa att jag mpr dåligt för någon (därför denna reningsritual).
Men vet ni vad? det är helt okej att känna så. När man väl gör det känns det som man inte är värd att leva. Men när man kommer förbi detupptäcker man att livet går vidare. Allt kommer inte så lätt. Om man vill bli bäst får man kämpa, även om det är tråkigt får jag kanske prioritera bort lite skönhet och kläder för viktigare saker i livet.

På kvällen var jag som sagt helt död och önskade mig det. Som en sista utväg till lycka tänkte jag att jag slår upp bibeln på ett slumpmässigt ställe. Det har aldrig fungerat för mig innan, men kanske det gör det denna gången. Det jag fick upp var:
"Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och han nåd mot mig har inte varit förspilld.Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte själv, utan Guds nåd som har varit med mig" (Första Korithierbrevet 15:10)
Tårarna bara slutade. Jag kände att jag verkligen var värd. Så därför mår jag bra. mår bra att fortsätta livet och kämpa, prioritera, hoppas... Leva!