ÄLska ditt monster

då var det snart dags för val, inte ett av dom stora som att välja gymnaseval men dom lite mindre. vilka kurser vill jag egentligen gå? Fotografisk bild A tänker jag välja. men sen är det så svårt. ska man ha roligt det sista året i gymnasiet eller ska man välja ämnen som gör att man lättare kommer in på högskola. Jazz & Showdans eller Historia B? Psykoligi A & B eller Rytmik med dans? Massage, latinensemble, filmkunskap, musikalförberedelse, engensla C, naturkunskap B, litterär gestaltning, det finns så fruktansvärt mycket jag vill göra. men om jag skulle läst allt jag vill skulle det ha blivit 950 poäng, och jag får bara välja trehundra! min extrema beslutsångest över alla val jag gör, små som stora, är inte till mycket hjälp! jag kan inte ens välja vilken väg man ska ta till matsalen! om någon ställer mig inför ett sånt dilemma så stor jag bara där och vet inte vad jag ska ta mig till. eller så bara strejkar jag och väntar på att personen ska ge upp och börja gå. Men ja, alla har väl sina svaga sidor.

idag var det genrep med gospeln. det var sjukligt kul fast man övade 3-4 timmar. så nu är jag underbart trött och underbart hes. men ni som kommer på konserterna på fredag och lördag kommer verkligen inte ångra er! det kommer bli Kött till högsta grad! kom helst på lördag, har inte alla låtar med på fredag tyvärr. men till er som inte kommer alls: mohahhah, nu missar ni en kick ass show!

"lever jag? eller var det bara en mardröm som förde oss samman?
en dröm om lycka som försvann, och hoppet som tagits åter.
ingenting går väl när man tänker på perfekt, ingenting går väl när man tänker på två.
ett är lika med ett halvt. en person har ett halvt hjärta. två personer har tillsammans ett helt." /pernilla



(har nu bestämt mig för ett nyårslöfte till, ska minsann lära mig rita)

ibland känns det inte att man går i tvåan på gymnasiet. snarare tvåan på lågstadiet. vi har nämligen precis gjort färdigt ett powerpoint program om Astrid Lindgren. suck. 29 sidor med absokut onödig information om hur man gjorde om hennes böcker till film och alla viktiga årtal i hennes liv. som om någon kommer komma ihåg det sen.
vi roade oss i alla fall ett tag med att sätta in alal möjliga störiga animationer för spejsa upp det lite. det blev ganska bra (för att vara ett arbete man kunde göra i tvåan).
   sitter nämligen i skolan nu och har inte så mycket att göra. lovade att vänta på Emma tills hon är färdig med henn körlektion ( nej inte, lalala utan brumbrum). hon var väldigt nervös vilket faktiskt var ganska roligt att titta på. men det kommer säkert gå jätte bra. hoppas jag annars kommer hon vara sur hela dagen, och det är inte fullt lika roligt.

jag är glad. glad som en tårtspade.

kommer någonting någonsin vara som det var innan. innan alla problem kom in i livet. innan känslorna kom, innan tårarna lämnade hjärtat. om man ändå nån gång skulle ha modet att bara ge upp. strunta i allt.  bara ligga i sängen i en vecka för att begrunda allt man har haft i huvudet på sistone. fundera över alla tankar man haft och försöka reda ut dom. tror jag skulle behöva det. och bara återvända till verkligheten som en ny människa. eller så kanske det är så att när man kommer ut igen slås man av hur verkligheten är och allt blir som det var. och då var den där veckan förgäves, onödig. det är jag rädd för, där sviker modet mig.

förlängd väntan tär på hjärtat, uppfylld önskan är livets träd
(ordspråksboken 13:12)

det är svårt att leva i nuet när man har saker man längtar till och personer man saknar. man på något sätt glömmer bort vad man håller på med när man så ofta tänker på vad man ska göra eller på hur det var när man träffade folk. ibland är det svårt att hänga med i svängarna.
jag har kommit på mig själv flera gånger denna första skolveckan att jag har suttit och stirrat på matteboken eller ut genom ett fönster och glömt var jag var. så när jag sedan går ut ur klassrummet har jag inte hört ett smack av vad läraren har sagt. men för att vara helt ärlig så bryr jag mig inte så mycket längre. just nu är det bara att softa och försöka glömma bort all betygpress. jag orkar inte med det längre så nu slutar jag med det. heja mig.

Igår fick jag en härlig överaskning i form att ett gult kuvert. Jag satt en lång stund med det och undrade vem det kunde vara från. Inuti låg det ett hopvikt papper. På det hopvikta pappret stod det lite text. En helt underbar text. Jag hade fått ett brev från min alldeles egan Linda! Ett brev som hon hade skrivit på skrivmaskin, och jag blev härligt överaskad.
När jag kom hem från UG mötet hos Dan och hade läst igenom brevet några gånger bestämde jag mig för att ta fram vår gamla skrivmaskin och skriva tillbaka. Det var riktigt roligt. Jag var inte riktigt lika skicklig på det som linda var, men jag tror hon kommer kunna läsa det trots några stavfel här och där. När jag sen slutade skriva vid nästan kl 00.00 hade jag kommit upp i ett antal sidor. Jag hoppas att du kommer bli lycklig när du får det, för det är skrivet med kärlek till dig!

Nu har jag i alla fall bestämt mig för vad mitt nästa sparprojekt kommer vara till. Jag ska minsan köpa en egen skrivmaskin. Vår är ganska dålig, så jag ska se om jag hittar en lite bättre. Det vill säga efter jag har betalat alla mina skulder jag har till alla möjliga personer. det är nog ca 2000 samanlagt men om jag lägger ihop två studiebidrag borde det räcka. Och två månader utan pengar klarar man väl sig med =S

over and out

Undra hur folk ser mig. Ser dom mig som jag är, eller som den jag vill vara, eller den som dom vill att jag ska vara. Jag har svårt att bestämma hur jag vill att dom ska se mig. Antingen som den jag verkligen är eller den jag verkligen vill vara. Det skulle vara roligt att veta hur folk tror att jag är. Påriktigt. Inte bara "åhh du är så snäll och sött, min lilla gullesötefjöntelolle" Nej, utan helt ärligt, även dom negativa sidorna. Visst jag vet att jag skulle tycka det var sjukt svårt att ta det till mig men det skulle vara intressant.
Jag har kommit på att jag tänker för mycket. Funderar för mycket på ordet "om". Det är därför jag kommer ha svårt att genomföra mitt första nyårslöfte. Socialisera och riskera. Jag kommer bara att tänka på vad som skulle kunna hända. Så därför ska ordet "om" från och med försvinna ur mitt ordförråd. "Om" är härmed borta.

Projektarbete. Jag har alltid haft lite skräck över det här med projektarbete. Varit orolig att jag inte skulle komma på vad jag ville göra. Men nu har jag till och med två (ev. tre) alternativ.

1. Hoppa Bungyjump från världens högsta. Fatta vilket härligt projektarbete. Och en av mina drömmar kommer föverkligas. Oj, vad kul det skulle vara.
2. Föra in T+ till skåne igen! Det är mer ett arbete som skulle gynna andra här nere i sydligaste Sverige

Men bungyjump är nog högre på listan. Eller eventuellt att hoppa fallskärm. Inte så pjåkigt det heller.

over and out

P.S Är socialisera ett ord? ähh, skitsamma. Det borde vara det

jag tror jag ska göra en låt som heter hugsnow. är inte det bara ett underbart ord. Hugsnow, kramsnö. Jaja, det kommer nog inte hända på ett tag i alla fall.
Jag kom hem idag efter ett underbart nyårsfirande. Var uppe i uppsala på livskraft, ett läger som är som oas fast annorlunda, och för er som inte vet vad oas är så tough luck. Nej men båda är typ ett kristet läger där man träffar underbara människor. kort och bra sammanfattning.
Nej, men det var helt fantastiskt, träffade faddrarna, konfirmanderna, mycket nytt folk och såklart faddrana för läger två (Jag = fadder läger 1) från i sommras. Det var riktigt kul. Det kommer bli helt underbart på återträffen med båda gängen samlade.
Och vet ni? Återigen svek den inte mig. Den kom faktiskt år 2007 också. På nyårsafton mitt underbibelstudiet hörde jag någon viska i mitt öra att jag skulle titta ut genom fönstret. Och där var den. Små flingor av snö yrde runt där utanför. Den lyckan, den underbara chocken går inte att förklara. Allting annat försvann för några sekunder, sekunderna kändes som flera minuter. Jag bara satt där och såg på snön. Det ledsama var att dagen därpå var det inget kvar, bara en massa slask =/.
Efter Lifepower var slut var det dags för mig och Bex att åka till Skene för att hälsa på på Oas. Det var sjukt kul! Tack Bex för samtalen! Du och jag!
När vi kom fram träffade vi Matilda, Matilda! Det var jätte länge sedan jag såg henne! Vi gick då till lägret och återigen fann vi att vi var täckta med snö från topp till tå. Vi kom dit precis innan kvällsmötet så vi gick lydigt in och satte oss på närmsta lediga plats. Där satt vi, eller stod, blundade, eller tittade. Men det bästa var ändå efter mötet. Vi syndade oss ut för att inte missa någon vi kände. Och nog kände vi folk alltid. Träffade mina faddrar, två av mina konfirmander,några hemifrån och folk man träffat på andra läger. Träffade till och med en som jag var i samma smågrupp med i förra året och han kom ihåg mig! Som sagt jag är lätt att minnas men svår att komma ihåg.
Vi sov hoss Matilda, och dagendärpå var det dags att åka hem. Det var min nyåt fast otroligt mycket mycket mer. Skulle kunna lägga ut en mycket mer detaljerad och djupgående redogörelse men ni skulle inte orka läsa i alla fall. Om ni ens kommit såhär långt.

Tankar. Om ni bara förstod hur min hjärna har arbetat detta lägert, mitt huvud är kaos. Det som om jag har minor i hjärnan och varje gång kag går på dom, varje gång jag kommer åt en öm punkt sprängs hjärnan i småbitar och slutar fungera på några minuter. Det har varit så mycket. Tankarna flyger ut och in genom huvudet och dem går inte att få stopp på. Jag är inte ens säker på att jag vill få stopp på dom. Ähh ni förstår inte och jag kan inte förklara så jag tror vi lämnar det så här: Jag = Kaos