> 23.32 en söndagskväll
kommer någonting någonsin vara som det var innan. innan alla problem kom in i livet. innan känslorna kom, innan tårarna lämnade hjärtat. om man ändå nån gång skulle ha modet att bara ge upp. strunta i allt. bara ligga i sängen i en vecka för att begrunda allt man har haft i huvudet på sistone. fundera över alla tankar man haft och försöka reda ut dom. tror jag skulle behöva det. och bara återvända till verkligheten som en ny människa. eller så kanske det är så att när man kommer ut igen slås man av hur verkligheten är och allt blir som det var. och då var den där veckan förgäves, onödig. det är jag rädd för, där sviker modet mig.
> julkänslan
Jul, ja jul. Över, den är minsan över. Var den ens här?
Julkänslan har följt mig i flera månader. Redan i juli började den komma krypandes. Julen var mitt framför näsan på mig, men mina utsräckta armar kunde inte nå på den. Men den dagen före julafton svek den mig. Den bara försvann. Mamma sprang som alltid stressad runt huset och gjorde allt hon glömt och inte hunnit med. Men jag satt helt paralyserad i soffan med ögonen vidöppna och kanske till och med med en liten glipa mellan läpparna. Mamma hade tagit fram min julpyntslåda men jag lät den stå på bordet för jag "kände inte för" att julpynta. Hur kan man inte känna för att julpynta?
Hela dagen var jag sur på mig själv. Jag bestämde mig tillslut att jag skulle titta på dem där 18 timmar extra-materialen om sagan om ringen som jag älskar att se på men inte ens det gav någon särskild tillfredsställelse.
Dagen kröp fram, ingenting kändes rätt. Hela julen kändes förstörd. När jag äntligen gick och lade mig hade jag strumpan vid sidan av sängen redan fylld med roliga saker, men jag ville inte ens fuska och titta efter var där fanns.
Med tankarna virvlande i huvudet om allt annat än jul och mys somna jag tillslut.
När jag vaknade på julafton, vaknade jag för sent. Klockan var nio och när klockan slagit tio skulle vi vara i missionshuset. Jag sprang upp ur sängen och klädde på mig, fixade håret, skinkade mig och åt en halvmacka till frukost. Jag som brukar vakna klockan sju av förväntan över julafton, och sen lega i sänge i en timme eftersom vi inte får gå upp förrän klockan åtta. Frukosten brukar vara rik och familjen brukar ta det lugnt vid köksbordet. Inget kändes rätt.
När vi väl satt på dom hårda stolarna i mirrionshuset trodde jag att "detta kan i alla fall inte hålla borta julkänslan". Men ack vad fel jag hade. Inte ens när Pelle sjäng O helga natt, en tradition med gamla anor, var den där. Allt vart tomt, och torrt. Ointressant.
Jag gick hem med Sara. Det var kul, vi hoppade och skuttade och jag flåsade hela vägen hem. Men väl innanför dörren var glädjen borta.
Kusinerna kom, kalle sågs, det var trevligt men julen var ännu långt borta. Julevangeliet lästes, julklapparna öppnades, Karl-Bertil Jonssons sågs, men ingen jul kom. Kusinerna åkte hem och efter ett tag gick jag och lade mig. Återigen var tankarna inriktade på allt annat en jul. Jag somnade.
"Tomhet ,idel tomhet,
sa predikaren.
Tomhet ,idel tomhet,
allt är bara tomhet"
Julkänslan har följt mig i flera månader. Redan i juli började den komma krypandes. Julen var mitt framför näsan på mig, men mina utsräckta armar kunde inte nå på den. Men den dagen före julafton svek den mig. Den bara försvann. Mamma sprang som alltid stressad runt huset och gjorde allt hon glömt och inte hunnit med. Men jag satt helt paralyserad i soffan med ögonen vidöppna och kanske till och med med en liten glipa mellan läpparna. Mamma hade tagit fram min julpyntslåda men jag lät den stå på bordet för jag "kände inte för" att julpynta. Hur kan man inte känna för att julpynta?
Hela dagen var jag sur på mig själv. Jag bestämde mig tillslut att jag skulle titta på dem där 18 timmar extra-materialen om sagan om ringen som jag älskar att se på men inte ens det gav någon särskild tillfredsställelse.
Dagen kröp fram, ingenting kändes rätt. Hela julen kändes förstörd. När jag äntligen gick och lade mig hade jag strumpan vid sidan av sängen redan fylld med roliga saker, men jag ville inte ens fuska och titta efter var där fanns.
Med tankarna virvlande i huvudet om allt annat än jul och mys somna jag tillslut.
När jag vaknade på julafton, vaknade jag för sent. Klockan var nio och när klockan slagit tio skulle vi vara i missionshuset. Jag sprang upp ur sängen och klädde på mig, fixade håret, skinkade mig och åt en halvmacka till frukost. Jag som brukar vakna klockan sju av förväntan över julafton, och sen lega i sänge i en timme eftersom vi inte får gå upp förrän klockan åtta. Frukosten brukar vara rik och familjen brukar ta det lugnt vid köksbordet. Inget kändes rätt.
När vi väl satt på dom hårda stolarna i mirrionshuset trodde jag att "detta kan i alla fall inte hålla borta julkänslan". Men ack vad fel jag hade. Inte ens när Pelle sjäng O helga natt, en tradition med gamla anor, var den där. Allt vart tomt, och torrt. Ointressant.
Jag gick hem med Sara. Det var kul, vi hoppade och skuttade och jag flåsade hela vägen hem. Men väl innanför dörren var glädjen borta.
Kusinerna kom, kalle sågs, det var trevligt men julen var ännu långt borta. Julevangeliet lästes, julklapparna öppnades, Karl-Bertil Jonssons sågs, men ingen jul kom. Kusinerna åkte hem och efter ett tag gick jag och lade mig. Återigen var tankarna inriktade på allt annat en jul. Jag somnade.
"Tomhet ,idel tomhet,
sa predikaren.
Tomhet ,idel tomhet,
allt är bara tomhet"
.
som att försöka nå en träbit i vattnet, men man når inte riktigt fram och ju mer man plaskar med handen dessto längre bort driver den
> där man sist letade
Varör ska saker alltid vara där man sist letade? Varför kan dom inte vara där man letar först? Allt skulle gå så mycket snabbare och bli så mycket enklare då. Jag vill hitta min älsklingsklänning. Saker bara försvinner när man som bäst vill och behöver dom. Så störigt. Snälla låt mig hitta den!
> längtan efter något som varit
Att ett öga kan vara så fullt av tårar,
Ett huvud så fullt av ord,
En själ så fylld av sorg.
Det har du lärt mig.
Det är kunskap du lämnat kvar.
Du visade att allt som finns är ensamhet,
Tröstlöshet
Och saknad.
Att allt som finns är önskan,
Och längtan efter något som var.
Att ett öga kan vara så fullt av tårar. Tårar man inte visste fanns. Tårar man aldrig trodde man skulle kunna gråta.
Att ett huvud kan vara så fullt av ord. Ord man inte visste fanns. Ord man aldrig trodde man någonsin skulle tänka.
Att en själ kan vara så fylld av sorg. En sorg man inte visste fanns. En sorg man aldrig trodde man skulle uppleva.
Allt som finns är ensamhet. En enamhet som aldrig verkar ta slut.
Allt som finns är tröstlösahet. En tröstlöshet man hoppas ska försvinna.
Allt som finns är saknad. En otrolig saknad man bara vill stilla.
Jag längtar efter något som en gång var!
Ett huvud så fullt av ord,
En själ så fylld av sorg.
Det har du lärt mig.
Det är kunskap du lämnat kvar.
Du visade att allt som finns är ensamhet,
Tröstlöshet
Och saknad.
Att allt som finns är önskan,
Och längtan efter något som var.
Att ett öga kan vara så fullt av tårar. Tårar man inte visste fanns. Tårar man aldrig trodde man skulle kunna gråta.
Att ett huvud kan vara så fullt av ord. Ord man inte visste fanns. Ord man aldrig trodde man någonsin skulle tänka.
Att en själ kan vara så fylld av sorg. En sorg man inte visste fanns. En sorg man aldrig trodde man skulle uppleva.
Allt som finns är ensamhet. En enamhet som aldrig verkar ta slut.
Allt som finns är tröstlösahet. En tröstlöshet man hoppas ska försvinna.
Allt som finns är saknad. En otrolig saknad man bara vill stilla.
Jag längtar efter något som en gång var!
