ÄLska ditt monster

... och ögonblicket varar i evighet."

något liknande var det Georg Oddner sa i filmen "Närvarande" som vi såg på nutidakonst idag. Jag låg mest med på bordet med huvudet på armarna och önskade mig långt bort. Men ibland kom det några saker som faktiskt var värda att komma ihåg. Glömt det mesta. Utom det här citatet, som jag bara glömt delvis. Det ända verkliga är ögonblicket. Allt ännar är senare eller förut. Men eftersom det kommer nya ögonblick efter varandra varar det i evighet.

Ett ögonblick. Hur långt är ett ögonblick? är det så långt det tar ett ögon att blicka? Men då betyder det att det är så långt som ett öga kan vara öppen utan att blinka. Men det är ju olika för alla människor. Jag kan inte har mina ögon öppna så länge. Jag kan alltså inte ta in lika mycket av världen på ett ögonblick som andra. Jag är alltså inte lika kunnig om världen runt omkring mig som andra, jag ser inte lika mycket.
Det tycker jag är fuskigt. Jag ösnakr att jag aldrig behövde blinka, alldrig behöve blunda, aldrig behövde sova. Att jag kunde ha ögonen öppna hela tiden och bara suga in världen in i hjärnan. Gå ut i natten och bara suga in den mörka tomeheten. En vardags kväll i Kristianstad. Affärerna är stängda, inget folk. Gå längst kanalen och se hur månen lyser på vattnet. Sätta mig vid trappan och bara titta och tänka. Rensa. Be. Jag och Gud skulle dela det eviga ögonblicket.

ännu en spontan tanke som poppade upp i mitt huvud. Inte haft många på sistone. Det är lite sorgligt. Min hjärna har varit på högvarv över allt annat som händer. Men nu tänker jag gå tillbaka till mitt vanliga tystfilosoferande jag.

jag har nu lämnat storstaden. dygnet svepte snabbt förbi. och efter några timmar satt jag åter igen i bilen med paulinas låt i öronen.
det är härligt att se folk le när dem tittar på en. det får en att förstå att det inte bara är jag som saknar.
Göteborg är bra (inte bara för att det står mitt namn på det och därför rättmätigt är mitt).  det är mys.
en stad att bo i - att trivas i.
men min studentstad nr 1 är nu lund,
jag och frida i en lägenhet med en massa te och ett piano. så bra vi skulle leva. får hoppas att det blir av nu,
te - piano - kladdkaka - cykel - kvällar - höst - vinter - helger - promenader - malmö. trevligt skulle det vara. 
bara det inte är ännu en sak som flyger förbi nästippen. jag känner lukten av den. av tiden där livet börjat. friheten. 
det är mitt nya beslut - att tänka på vad jag har framför mig. 

 

jag är helt sjukt trött. trött i kroppen, trött i huvudet, trött på allt. önskar jag kunde ligga i sängen hela dagen och krama om den extra kudden som liger där. somna och vakna om igen och glömma det där referatet som skulle varit inlämnat för två veckor sedan. så mycket att göra, så lite tid. jag att jag ska tänka "det är bara ett år kvar!!" men det gör gör jag inte. istället tänker jag "det är ett helt år kvar, hur ska jag klara det här". höll på att bryta ihop innan nutida konst i tordags. tack johannes.
att leva ett liv som mest innehåller stress och press är inte lätt. tack och lov för fredagskvällarna. Ug har kommit att betyda mer och mer för mig. Innan gickjag dit för att jag ändå inte hade något annat göra. nu går jag dit för att jag vill. för att jag behöver det, jag behöver en förfriskning för att klara veckan som kommer. skola skola skola - plugg plugg plugg. jag förväntar mig inte att alla ska förstå. jag vet tt vi kanske inte har så sjuktligt mycket läxor att göra, men varenda liten sida i den där boken, varenda liten stavelse i det där referatet ger en liten börda. många små bördor blir till slutt en stor.
"men kan ju ta fem minuter per dag till den här boken"
"ni har ju i alla fall fem minuter per dag att skriva det här"
"fem minuter per dag att be"
"fem minuter per dag att läsa bibeln"
"fem minuter per dag att kunna bara stirra ut i luften och tömma hjärna på tankar"

nej det har vi inte!!! usch nej. nej minsann. mitt mål är att nästa inlägg ska handla om något jag är glad över. så, nu var det klart.

(Detta är då en svenska uppgift som jag faktiskt tyckte var ganska rolig att skriva, och jag skrev på en kvart. Får hoppas att jag få bra kommentarer. Förra texten fick en ganska tråkig kommentar: "Jag gillar slutet - hoppfullt". Resten då? jaja hoppas på bättre nu.)

Kristianstad.

Här lever kulturlivet. Uteställena stänger sent. Man kanske ser ett fint yttre som ger löften
om övertygad lycka. En plats med bra historia, bra samtid och fin framtid. Det var det.
Sedan är det inte mycket mer.
    Här, som i de flesta små städer, kommer folkrushen mellan och femton och arton.
Också här går barn till BR och ungdomar till JC.
    Ändringar har skett. Visioner har ändrats. Men arvet har ändå bestått.
Christian den fjärdes kulturförälskelse har genomsyrat dagens förhållanden. Den har
förändrats, men finns kvar.
    Här finns centrum, här finns skolor, här finns kulturhus, bibliotek, kyrka, ja allt som
små städer ska ha. Men också mycket mer.
    Den ger ett sken av fullkomlighet. Ett sken som av många förklaras riktig.
”Här kan vi trivas”
    Lägenheter fylls, musikskolan expanderar. Här viker man sig för det som finns. Hit
kommer folk från byar mil bort.
    Även här finns det platser man inte går efter mörkret. Ställen man inte går ensam.
En sak fattas det. En vilja att säga stopp. Nu räcker det.

sommarens lidelser plågar mina näthinnor.

tvivel. man kan tvivla på så mycket.
att tvivla på tron är inte det enda.
det är inte tvivel på att han finns som plågar mina tankar.
mitt livs tvivel är....


tvivlar på att du finns.
tvivlar på att dem där komplimangerna verkligen menades.
det är svårt att veta.
det finns så många människor där ute som ger ut komplimanger som dem inte har tänkt igenom.
"du sjunger bra" - har du verkligen lyssnat?
"vad vacker du är" - har du verkligen tittat?
"du är så ödmjuk" - har du sett in i mina tankar?

jag har svårt att ta emot komplimanger.
inget jag är stolt över men på sätt och vis tror jag att det är med rätta.
jag har även svårt att ge komplimanger.
det för att jag inte vill slänga ut saker som inte betyder något för mig


det finns många människor ute i denna grymma värld som inte kan se att man menar det man säger.
med dem hjälper det inte att säga att dem är så bra och fina, snälla och söta. dem tar det inte åt sig.
du måste lära känna dem först.
du måste lära känna mig först.

missta mig inte fel. jag gillar att få komplimanger. det är klart att det får mig att känna mig bra...


men i det långa loppet  så kommer det alltid någonting som får en att tvivla.


du vet inte vad du hittar förrän du försöker.

vi låg på stranden med utsträckta armar och såg på stjärnorna.
du sa du älskade blandningen av bruset och sanden som ibland svepte över oss.
jag blundade, jag njöt.

jag sträckte på fingrarna och grävde dem djupt ner i sanden.
du satte dig upp.
som om du hört något över havet.
du sa
"jag känner vad vinden för med sig"
jag undrade vad du menade men lämnade läpparna orörliga.
du sträckte ut armarna i luften
som om du försökte fånga vinden.

jag satt upp. följde dina rörelser med blicken.
kände att jag hade saknat dina kryptiska meningar.
ditt mystiska sätt att vara.
jag njöt.

jag lät vinden skölja över mig och drog långsamt in havets doft.
vi satt tysta.
vi lyssnade.

jag kom på mig själv med att känna mig till freds.
till freds med livet. till freds med naturen.

vi ställde oss upp. började gå.
gå mot havet.
jag kände vattnet mot tårna, men vi fortsatte gå.

kände vattnet mot knäna, men vi fortsatte gå.

kände att det sved till i mitt sår när vattnet nådde hjärtat.
kände att saltet renade. läkte.

kände vattnet mot mina läppar, men vi fortsatte gå.

kände vattnet mot ögonlocken,





men vi forstatte gå...

då var det dags. dags för kvällar som inte sträcker sig längre än till klockan 23.00. eller de borde i alla fall inte göra det.
jag tänkte skriva ett inlägg som fför en gång skull folk kan förstå och inte bara är en massa kryptiskt text som bara jag förstår (oftast), och faktiskt förklara mig.
jag sitter hemma en torsdags kväll och har precis druckit upp mitt dagliga intag av te. i morgon är det dags att gå upp klockan 05.15 för att vara i skolan klockan 08.00. jag dööör. jag önskar så innerligt att jag hade ett till sommarlov till förfogande. några till lediga månader som man spenderar bort genom att läsa, spela, sjunga, skriva, fika. så härligt slappt. men neeej, världen envisas med att tvinga mig att gå också det sista året på gymnasiet. visst min klass är jätte bra, skolan är fantastisk, men bara känslan av att befinna sig på en plats man är tvungen att vara på är stressande och pressat. man måste vara så.... glad. jag var verkligen inte glad idag. sorry alla som upptäckte det men jag hade mycket att tänka på. mycket att ta itu med. (jag var nog ganska trött också). får hoppas att jag kan skratta och stoja i morgon. för det är det man gör på c4. jag är så glad över min skola, jag har äntligen hittat en skola där jag platsar. man lär sig så otroligt mycket samtidigt som har såå kul.
oj vad mitt blogginlägg ändrade åsikt nu. i början ville jag inte för allt i världen ha ett år kvar, nu känner jag att jag hellre vill gå kvar, vara säker, istället för att lämna något som varit alla ens dagar och helt plötsligt vara hlt sårbar för världens under, förhoppningar, besvikelser.

nej nu får det vara nog för idag. så att dem få besökarna jag faktiskt har inte ska tråkas ut och lämna mig dem också. kanske lägga mig i sängen och läsa något kapitel i stardust, eler väktarens förbannelse. sen blir det uppenbarelseboken som gäller. (jag är minsann rädd för den boken)

ett sätt att be.

ett sätt att vara.
ett sätt att be.

ett sätt för dig att förstå vad jag verkligen vill.
hur ska man be för att du ska lyssna.
jag vet att du hör, men lyssnar du?

lyssna på det jag säger
lyssna på det jag saknar.

du gör vad du vill
du skiter i andra
du förstår men vägrar att agera

du vet vad jag behöver
jag vet att du vet
jag vet att du hör mina klagande böner.

men om jag ber i sonens namn?
om jag ber i Jesu Kristi namn?
då borde du lyssna.

eller?

roll lista.
tänk om man skulle kunna titta på sitt liv som en film.
undra vem som skulle spela mig. vilka som skulle spela mina vänner, min familj.
vad skulle den gå ut på? finns det något som är värt att spela på.
något som andra kan ta till sig.
den skulle nog vara en sådan där som ingen förstår sig på.
som filmfantasterna frenetiskt försöker hitta en filosofiskt och djup mening i
medan dem "vanliga människorna" ser dem första fem minuterna och sedan stänger av den.
ingen action, ingen egentlig story, ingen komedi. inget drama.
bara jag, bara lilla vanliga jag med mina ibland ganska udda tankar.
tankar som att när som helst en personen i den där modestidningen hoppar ut.
för att hälsa och sedan prata med mig i timmar.
tankar som att nallen pratar och tänker när jag inte är i närheten.
tankar som att fyllot där ute egentligen är en spion från Ryssland som är här för att stjäla receptet på våra fina maskrosor.

svårt det där.
med att känna sig annorlunda men ändå densamma.

svårt det är med att försöka förstå hur andra lever.

tänk om man skulle kunna se ens brors liv som på film.
få veta allt om honom. vad han tänker, vad han gör.
eller ens syster .
få veta om man är så lika som man borde vara eller att det vara var en slump att vi sjunger nästan likadant.

om jag skulle få göra en film om mig själv och göra om den lite
skulle den ha äventyr, sagor, fantasi.
glädje. sorg.
mänsklighet.

svårt det där med att försöka förstå hur man själv lever.

en känsla som gror i hörnet av hjärtat.
en känsla som tär .
ett hål som håller på att sprida sig.
tills det tillslut slutar att fungera.

finns det någon som kan stoppa det så är det du.
du som är allsmäktig och god.
du säger att du visar vägen igenom våra prövningar.
en väg så vi ska hitta igenom.

vägen är liten och svår.
svår att gå, svår att hitta.
jag har försökt men har nu villat bort mig på alla sidostigar.

bara du kan föra mig tillbaka.
till den väg jag en gång kände.
visa mig den vägen.

vägen full av tålamod.

en medelmåtta.
en vg-människa.

jobba hårt utan resultat.

welcome to the cruel, cruel world

rättvisans lagar.
livet, rättvist?

hur kan livet vara rättvist när man utgår från olika villkor?
olika förhållanden, olika kulturer, olika utgångspunkter, olika kunskaper.
kunskaper...kunskaper? kunskaper!

vintern gråter när det blir vår
då allting kommer att ta slut
inget kommer igen bli detsamma

istapparna försvinner från taken
floden börjar flöda
allting ändras
allting som innan var gömt
syns nu i solens ljus
all ilska, all hat

allting syns när isen smälter
alla tårar öppnar upp

vad skulle vi göra utan vintern
utan ett täcke som kan skyma oss för världen
en kropp av översvallande känslor
som aldrig får sin vila.

vit. innehåller alla färger utan att man ser en enda av dem.
likgiltighet. är det samma sak?
är det så att man är likgiltig när man har alla känslor på samma gång men ingen av dem känns?
alla känslorna finns där inombords men ingen av dem släpps ut.
inget skratt. ingen gråt. ingenting alls.
det är nog det värsta man kan vara. man har så mycket som man vill släppa ut, men ingenting kommer.
allting pressas ihop till en liten liten boll som man stoppar undan längst in i det ena hörnet av hjärtat.
hur långt kan det gå?
kan det vara så att man blir så likgiltig att det tillslut är omöjligt att visa en känsla?
att den lilla bollen har blivit så hårt pressad att den aldrig någonsin kan vecklas ut igen?
att aldrig någonsin kunna släppa in en person fullhjärtat i sitt liv?






(varför ska jag alltid ha så många frågor som jag inte kan svara på, men det är detta som rör sig i mitt huvud, så ni får stå ut)