ÄLska ditt monster

Jul, ja jul. Över, den är minsan över. Var den ens här?
Julkänslan har följt mig i flera månader. Redan i juli började den komma krypandes. Julen var mitt framför näsan på mig, men mina utsräckta armar kunde inte nå på den. Men den dagen före julafton svek den mig. Den bara försvann. Mamma sprang som alltid stressad runt huset och gjorde allt hon glömt och inte hunnit med. Men jag satt helt paralyserad i soffan med ögonen vidöppna och kanske till och med med en liten glipa mellan läpparna. Mamma hade tagit fram min julpyntslåda men jag lät den stå på bordet för jag "kände inte för" att julpynta. Hur kan man inte känna för att julpynta?
Hela dagen var jag sur på mig själv. Jag bestämde mig tillslut att jag skulle titta på dem där 18 timmar extra-materialen om sagan om ringen som jag älskar att se på men inte ens det gav någon särskild tillfredsställelse.
   Dagen kröp fram, ingenting kändes rätt. Hela julen kändes förstörd. När jag äntligen gick och lade mig hade jag strumpan vid sidan av sängen redan fylld med roliga saker, men jag ville inte ens fuska och titta efter var där fanns.
Med tankarna virvlande i huvudet om allt annat än jul och mys somna jag tillslut.

När jag vaknade på julafton, vaknade jag för sent. Klockan var nio och när klockan slagit tio skulle vi vara i missionshuset. Jag sprang upp ur sängen och klädde på mig, fixade håret, skinkade mig och åt en halvmacka till frukost. Jag som brukar vakna klockan sju av förväntan över julafton, och sen lega i sänge i en timme eftersom vi inte får gå upp förrän klockan åtta. Frukosten brukar vara rik och familjen brukar ta det lugnt vid köksbordet. Inget kändes rätt.
När vi väl satt på dom hårda stolarna i mirrionshuset trodde jag att "detta kan i alla fall inte hålla borta julkänslan". Men ack vad fel jag hade. Inte ens när Pelle sjäng O helga natt, en tradition med gamla anor, var den där. Allt vart tomt, och torrt. Ointressant.
Jag gick hem med Sara. Det var kul, vi hoppade och skuttade och jag flåsade hela vägen hem. Men väl innanför dörren var glädjen borta.
Kusinerna kom, kalle sågs, det var trevligt men julen var ännu långt borta. Julevangeliet lästes, julklapparna öppnades, Karl-Bertil Jonssons sågs, men ingen jul kom. Kusinerna åkte hem och efter ett tag gick jag och lade mig. Återigen var tankarna inriktade på allt annat en jul. Jag somnade.
   "Tomhet ,idel tomhet,
sa predikaren.
Tomhet ,idel tomhet,
allt är bara tomhet"