ÄLska ditt monster

... och ögonblicket varar i evighet."

något liknande var det Georg Oddner sa i filmen "Närvarande" som vi såg på nutidakonst idag. Jag låg mest med på bordet med huvudet på armarna och önskade mig långt bort. Men ibland kom det några saker som faktiskt var värda att komma ihåg. Glömt det mesta. Utom det här citatet, som jag bara glömt delvis. Det ända verkliga är ögonblicket. Allt ännar är senare eller förut. Men eftersom det kommer nya ögonblick efter varandra varar det i evighet.

Ett ögonblick. Hur långt är ett ögonblick? är det så långt det tar ett ögon att blicka? Men då betyder det att det är så långt som ett öga kan vara öppen utan att blinka. Men det är ju olika för alla människor. Jag kan inte har mina ögon öppna så länge. Jag kan alltså inte ta in lika mycket av världen på ett ögonblick som andra. Jag är alltså inte lika kunnig om världen runt omkring mig som andra, jag ser inte lika mycket.
Det tycker jag är fuskigt. Jag ösnakr att jag aldrig behövde blinka, alldrig behöve blunda, aldrig behövde sova. Att jag kunde ha ögonen öppna hela tiden och bara suga in världen in i hjärnan. Gå ut i natten och bara suga in den mörka tomeheten. En vardags kväll i Kristianstad. Affärerna är stängda, inget folk. Gå längst kanalen och se hur månen lyser på vattnet. Sätta mig vid trappan och bara titta och tänka. Rensa. Be. Jag och Gud skulle dela det eviga ögonblicket.

ännu en spontan tanke som poppade upp i mitt huvud. Inte haft många på sistone. Det är lite sorgligt. Min hjärna har varit på högvarv över allt annat som händer. Men nu tänker jag gå tillbaka till mitt vanliga tystfilosoferande jag.