ÄLska ditt monster

Hittade en text nu när jag sitter här på skolans dator och väntar på att emma ska äta med mig.
Jag skrev den någon gång förra terminen till en svenska uppgift. fick ett antal minuter på oss att skriva ihop något om någon gång vi ljugit. Eftersom jag inte kan skriva historier så bra så att jag blir någorlunda nöjd fick det bli en liten obearbetat poesi-text. Jag skrev utan att tänka, utan att förstå, utan att till och med se ibland. och kolla vad det blev. ibland kanske det är bättre att inte riktigt tänka på vad man skriver, vad man gör, vad man ska säga. det ordnar nog upp sig till slut. fick i för sig en galet tråkig kommentar till den. "Slutet var bra, ger en känsla av hopp". men resten då? suck ibland blir jag trött på svenska lärare. jag har ett svagt minne att jag publicerat den innan men då får du läsa den igen eller skita i det och sluta läsa här.

Jag ljög en gång

Så obetydligt - så vitt

Ljög för mig själv.

Som en förgiftad fågel flög den ur min mun.

Jag ljög om att hoppet fyller mitt sinne.

Jag sa att jag trodde på friheten jag levde i.

Jag ljög för andra - för mig själv.

Jag begav mig hemåt den kvällen,

med en känsla av ångest.

Med det stjärnklara universum över min obetydliga gestalt.

Det lilla hoppet jag hade kvar övergavs och ersattes av skam, av skuld.

Nu stod jag vid dörren,

dörren av nåd.

Jag sa förlåt - och gick in.