> till dig som var stenen i mitt glashus

jag satt där igen
åter med dig vid min sida

jag sitter tyst medan du pratar
jag skrattar när jag ska skratta
jag gråter när jag ska gråta

du pratar ut

jag är tyst

hur skulle min värld varit utan dig
hur skulle jag ha blivit

du har format mig
jag vet inte om jag ska tacka eller förbanna


svårt det där



jag är den jag är
min tro den bär

du är ett misstag jag lärt mig av
du blev stenen i mitt glashus


men ändå är jag glad på något sätt
att du fanns till
att du finns till

för utan dig skulle kanske livet vara sämre
vad vet jag

utan dig kanske livet skulle vara bättre

vad vet jag

från en ignorerad till en älskad
från en beundrad till en ignorerad

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0